Berättelsen om Pia

IQ-SQ-EQ skrev jag i min dagbok under Kroppsterapeututbildningen. Jag tänkte på hur allt hör ihop, att varje människa är hel i sin helhet även om det går upp och ner ibland. Detta gjorde att jag ställde mig frågan: Voffor gör du på dette viset Pia, å var fick du det ifrån???

Som två-treåring blandade jag medicin i burkar för olika åkommor. Enligt mamma berättade jag vad de olika mystiska ingredienserna skulle hjälpa mot för olika sjukdomar och emotionella obalanser. Idag vet jag ju att ingefäran och björkbladen jag blandade faktiskt har sina specifika egenskaper. Vad gruset gjorde för nytta är ännu en gåta.

Jag hängde fjädrar i håret och ville helst gå barfota. Jag önskade mig två vargar i julklapp och hade mage att tycka mina föräldrar var märkliga som inte ville ge mig det.

För min pappa brukade jag berätta när han behövde bromsa bilen. – Varför, undrade han. -Det kommer djur på vägen, sa jag. Han brukade svara att det kan vi ju inte se nu. –Jodå, svarade jag.

Min pappa blev alltid lika förskräckt över detta mystiska barn som någon hade placerat hos honom och mamma. Deras rädsla blev min tystnad och kanske också var det svårt för dem att förklara för omgivningen något de inte själva förstod, så jag tystnade utåt och diskuterade med mig själv när jag var ensam istället.

Jag blev lite äldre och helt säker på att jag nu skulle sjunga människor till glädje eller åtminstone göra pjäser som fick världens folk att vilja ge sitt bästa, vara glada och lyckliga.

Jag skapade pjäser under roliga timmen som mina klasskamrater mer eller mindre blev intvingade i. Eller så sjöng jag Tore skogman visor och dylika som var aktuella under 60-talet.

Ja sen kom de… de där tonåren, men herregud nu hade jag bara tid med mig själv. Jag skulle resa, se världen, kanske gå med i Amnesty och rädda världen. Ja, det fick jag göra när jag kom hem om jag fick tid.

Efter det så kom ju kärlek, förälskelse å tappa huvet å allt som hör till. Det byggdes familjeliv, tog körkort så jag kunde hälsa på mamma. Prästen ringde i kyrkklockan å barnen föddes. Vem har tid att rädda världen då? Jag hade fullt sjå med blöjbyten och BVC besök.

Barnen började skolan och jag fick en stund mellan tvätt och dammsugare att fundera. Vad var det som liksom viskade där inne i hjärtesmygen? Vad hade jag tappat bort eller glömt? Eller var det bara så att jag samlade på erfarenhet? Men något var det som viskade i själen och denna viskning gjorde att jag startade mitt sökande.

Så nu är jag här i mitt berättarskapande/improvisation med intuition och healing/terapeutisk beröring. Jag tror på styrkan i en liknande berättelse för att förstå att du inte är ensam, aldrig. Jag tror på Styrkan i läkande beröring, healing och berättande och styrkan i att våga börja se sin sanna potential.

Att få bli sedd, hörd, berörd är ledord för mig i mötet med dig.